Fokuserad tystnad innan start. 100m Ryggsim - Herrar ABC Heat, Pass 3 – Söndag förmiddag
Plattformen Saal-Digital erbjuder nadladdning av bilder, utskrifter och fotoprodukter av högsta kvalitet och har hantering för checkout, betalning och frakt. Har du deltagit i mästerskapet och vill ladda ner bilder eller beställa utskrifter? Besök gallerierna här!
Det är något med luften i en simhall när tävlingen precis har börjat. En blandning av klor, förväntan och ljudet av vatten som slår mot kakel.
Under SPIF Autumn Meet fylldes hallen av klubbar från hela landet – Väsby, Täby, Skuru, Sollentuna, Täby, och till och med gäster från Finland i form av Cetus Espoo från huvudstadsregionen och svåruttalade Turun Uheriluliitto från Åbo.
Vid insimmet på lördag morgon stod jag där med kamerorna redo och en plan att ta mig an mästerskapet – men det var inte bara för att fotografera. Det var för att fånga vad som händer mellan starterna, i blicken hos någon som precis klivit upp ur vattnet eller väntar på sitt heat i uppsamlingen som sker i call-room.
Vid insimmet på lördag morgon stod jag där med kamerorna redo och en plan att ta mig an mästerskapet – men det var inte bara för att fotografera. Det var för att fånga vad som händer mellan starterna, i blicken hos någon som precis klivit upp ur vattnet eller väntar på sitt heat i uppsamlingen som sker i call-room.
Jag gick runt i hallen under insimmet, letade vinklar, ljus och uttryck. Inzoomad med mina teleobjektiv kunde jag komma nära- riktigt nära utan att störa loppen inför start. Jag var nyfiken på den stunden av koncentration som bryts av startljudet, ett horn som smäller av och släpper iväg startfältet. Men kameran ovanför vattenytan är det den bästa stunden att fånga ansikten och uttryck och blickar. Därefter kommer plasket och ropen från publiken - följt av sparkar under ytan och första andetaget vid markeringen på 15m, knappt 8 sekunder senare.
Några börjar känna igen mig – vinkar och frågar om jag fått “deras start”. Några föräldrar på läktarna kom fram under paus och undrar om det går att registrera sig för att få tag på en bild efteråt. Jag svarade att det är enkelt, men sanningen är att för mig handlar det om att stanna kvar lite längre i samma rum som alla andra. Och knäppa av flera bilder i snabb följd. Att söka efter det som sker mellan och inför heaten.
Osynliga hjältar i bakgrunden.
När jag inte fotograferade pratade jag en del med tävlingsledningen. De berättade om allt arbete som ligger bakom för att hålla tider, samordna funktionärer och få allt att flyta. Det är ett maskineri som inte märks utåt, men som gör allt möjligt. Grega som anlitat mig och styr i tävligens arrangemang upprepar sitt motto för helgen; “Jag har delegerat alla beslut till våra funktionärer, om inget eskalerar tillbaka till mig så har jag gjort mitt jobb!” säger han med ett skratt.
Under söndagens första pass träffar jag på ett bekant ansikte, en kille med vit mössa med röda loggan "Neptun". Han har just stigit upp ur bassängen efter 100 ryggsim heat. Han står och huttrar med handduken runt axlarna men kan inte sluta le.
“Det gick bara rätt den här gången,” sa han, “jag har inte kört ett ryggsimpass på två veckor men är hyffsat nöjd.” Det var den där enkla glädjen – inte i siffrorna på klockan, utan i känslan att kroppen svarade precis som den skulle.
“Det gick bara rätt den här gången,” sa han, “jag har inte kört ett ryggsimpass på två veckor men är hyffsat nöjd.” Det var den där enkla glädjen – inte i siffrorna på klockan, utan i känslan att kroppen svarade precis som den skulle.
Startögonblick – muskler i spänning, precis innan dyket.
Startljudet går
sträck ut armarna
roterar 180 grader, bakåt
...första andetaget vid markören på 15 meter
Senare bläddrar jag igenom bilderna och inser att jag fått starten, kanske den snyggaste starten på hela helgen, Jan har simmat på bana 1 vilket ger mig fri tillgång att välja vinkel och bildutsnitt. Jag fångar starten och tröttheten efter loppet, och visst - det där stora leendet.
Målet – utmattning och leende i samma ögonblick. Jan Salentin, Simklubben Neptun
Under söndagen blev stämningen mjukare. Det märktes att tröttheten började komma, men också mättnaden och belåtenheten. Många simmare har spridit ut sig mellan loppen - väskor, glasögon och handdukar utspridda. Någon satt på läktaren med fötterna i väskan, någon annan låg på rygg på golvet med hörlurar. Jag tog bilder därifrån – ovanifrån, mellan simväskor och handdukar. Det är där tävlingen fortsätter, samla energin inför nästa pass, heat och förhoppningsvis finaler.
Jag träffade flera föräldrar som varit nyfikna på bilderna. Några hade redan registrerat sin klubb och deltagande barn, andra ville veta hur man hittar sina barns bilder. Till er som frågade: alla foton från helgen ligger nu i galleriet online.
Där är det sorterat efter dag och pass, varje gren har sin egen mapp. Det går att lägga bilder i favoriter, beställa utskrifter i olika format – eller bara titta runt och njuta av stämningen från helgen. Jag uppmuntrar er till att dela länken vidare inom laget – det gör det lättare att hitta varandra i bildflödet, och det hjälper mig att fortsätta dokumentera på det här sättet.
Mot slutet av helgen, när Eriksdalsbadet stora hall börjaat tystna och ljuset reflekterade i vattnet, kändes det som om allt landade. Jag tog mina sista bilder – från podiet där helgens bästa simmare korades av tävlingsledningen, stora leenden från dem som haft koncentrationen och styrkan med sig under helgen.
Där och då slog det mig att det inte är själva loppen som fastnar mest, utan mötena: tränarens hand på axeln, lagkamratens skämt efter ett missat lopp, en blick mot resultattavlan.
När jag packade ner utrustningen för sista gången hörde jag fortfarande ljudet av vatten mot väggarna. Det var som en efterklang av allt som hänt. SPIF Autumn Meet är mer än ett mästerskap. Det är tre dagar av vilja, mod, humor och gemenskap. Och för mig som fotograf – ett sätt att se allt det där på nära håll och försöka fånga det, bild för bild.
/Pablo
